Man får söka sig ner i källaren under vårdavdelningen för att hitta Helena Heinzdotter Johnsson och Peter Blomqvist. Det rum som är skolsal är ombonat och trevligt, i den kreativa delen av rummet ligger målarpenslar i en ask, elevernas egen konst hänger på väggarna, ”Jag är Zlatan” och en rad andra böcker står i rad för den som vill läsa. Men här finns också traditionella arbetsplatser med skrivbord och dator.
– De måste bibehålla normaliteten under sjukdomstiden. Annars skulle det vara krångligt att komma tillbaka till hemskolan säger Peter.
De flesta är i övre tonåren
Hit kommer i första hand barn och unga mellan 12 och 18 år. Övre tonåren är vanligast. Det första Peter och Helena gör när de får en ny elev är att kontakta hemskolan. De måste veta var eleven befinner sig i studierna, vilka behov de har och vilka ämnen som kan vara särskilt knepiga för dem. De kanske ska förbereda sig för ett prov.
– Vi har ingen chans att täcka in alla 17 ämnen som man normalt har på högstadiet, säger Helena.
Hon och Peter beskriver att de arbetar väldigt mycket med det friska. De pratar inte om vilken problematik eller diagnos barnet har men försöker göra honom eller henne delaktig.
– Det är omtumlande att bli inskriven här, säger Peter. Det är viktigt att man utgår från vad barnet vill göra. Den diskussionen är viktig. Vad gillar de att göra? Vad är de bra på att göra? Det landar i några få ämnen som vi fokuserar på.
Anorektiska flickor är högpresterande
Inte alla har en strulig skolgång. Anorektiska tjejer är oftast högpresterande. Det är viktigt för dem att ha kontroll. Kontroll över skolresultaten, kontroll över kalorierna. Det speglar samhället: dieter, träning, perfekta bilder på sociala medier.
– Man kanske inte ska bromsa dem, men man får tona ned betydelsen av de höga betygen, säger Peter.
– Det är en stress och en press från alla håll. Man ska aldrig vara nöjd. Även vi lärare uppmuntras att stimulera dem till bättre skolprestationer, säger Helena. Vi får många i slutet på nian, mest tjejer som inte orkar längre. Av det blir de så dåliga att de läggs in. Då kanske ätstörningen har gått så långt att de riskerar att svälta ihjäl sig själva.
Slippa sjukhuskänslan
Om dessa flickor gärna pluggar finns det andra ungdomar man får lirka med. Man kan locka med att det kunde vara bra att följa med, få lite lugn och ro, slippa avdelningen och sjukhuskänslan där uppe.
– Det ska vara som en oas här nere, säger Helena.
En del säger att skolan är den viktigaste behandlingen. BUP:s läkare ger skolan hög prioritet.
Får inte sätta betyg
BUP-skolans lärare får inte sätta betyg. Detta kan ställa till problem, till exempel när man är här under sista terminen i nian.
– Då lämnar vi ett underlag till hemskolan och resonerar med rektorn. Det brukar aldrig vara några problem, säger Peter.
När patienten skrivs ut och ska börja i sin vanliga skola igen gör Helena och Peter en överlämning och sedan har de normalt ingen vidare kontakt med barnets hemskola.
Oftast är det elevens mentor (ansvarig pedagog) i hemskolan de har kontakt med.
– Det viktigaste är att mentorn kommer ihåg att eleven går i klassen, säger Peter.
– Eleverna får inte känna att de är bortglömda. De ska veta att det finns en stol som väntar på dem. | 
